Emelie

Tiffany's P.O.V
Jag la en kall blick på min vibrerande mobil. Hur många gånger hade han ringt? Jag orkade inte svara jag var fortfarande ledsen för att han hade skrikit åt mig. Min telefon slutade vibrera och jag klickade upp sms han han hade skickat.
"I miss you sweetie"
"Please talk to me"
"I'm sorry, please forgive me"
De 3 första var från Louis.
De andra 2 var från Harry.
"Please Tiff, Talk to him, he needs you"
"Tiffany call him or just send him a message"
Jag suckade.
"Hey, Lou look, why you screamed at me? When you are angry you always screamed at me, I being sad when you do that" jag slutade skriva. Jag raderade allt och stängde av telefonen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade inget att säga honom. Var vi fortfarande bästa vänner? Jag hade ingen aning, mina känslor för Louis hade blivit starkare. Men det skulle kännas fel att berätta det för honom. Jag suckade igen och la mig raklång på sängen.
"Tiff are you home?" Min pappa ropade.
"Yeah, In my room" skrek jag tillbaka.
"Can you come for a second?"
Jag gick ut ur mitt rum mamma och Pappa stod fullt påklädda i hallen jag gav dem en skeptiskt blick.
"You kidding, it's summer" sa jag och slog ut armarna i en gest.
"Well, we go to northern california" svarade pappa.
"Wait, so I be home alone?" Frågade jag försiktigt.
"Yes" svarade min mamma och log.
"How long time it will be?" Frågade jag.
"Like 1 month if it's okey?" Frågade dem.
"Yes, yes, thats ok"
"Well by honey"
Mina föräldrar gick ut fullt påklädda.
Hade dem tänkt åka sådär?
Åh nej, det fick inte vara sant, både Harrys och Nialls flickvänner gick precis förbi. Vänta var dem påväg hem till Louis.
Jag sprang in på mitt rum och startade igång mobilen.
"Come on, hurry up" bad jag min mobil till ingen nytta. Den startade lika segt ändå. När den tillslut kommit igång plingade den hela tiden sms, efter sms.
"come on Lou, i'm not dead" när jag sa det kände jag mina känslor jag hade för min bästa vän igen. Jag ringde upp honom istället för att sms:a.
"oh thanks god Tiff, I think you was dead!" Hörde jag hans hesa stämma och jag kände ännu en gång mina känslor för honom.
"Come on Louis, I will never leave you"svarade jag honom, men det var inte helt sant det visste jag.

Elin's P.O.V
Jag såg mot det håll som Tiffany bodde och börja småskratta. Henns föräldrar var fullt påklädda med vinterkläder.
"Elli look at Tiffanys parents" sa jag och stötte till henne i sidan.
"Aouch" svarade hon mig och började småskratta efter.
"Where they go?" Frågade jag och Ellie skakade på huvudet och vi fortsatte mot Louis hus där vi skulle möta honom och de andra killarna.
Niall öppnade och jag möttes av en kyss.
"Hey, where is Louis?" Frågade jag sedan. Ellinor hade gått förbi oss.
"Upstairs, he talk to Tiff" svarade han.

Ellinor's P.O.V
Jag hade gått in i Louis stora tvåvånigshus för att leta reda på Harry. Jag log för mig själv när jag såg honom sitta i Soffan och spela Fifa mot Zayn.
"Hey sweetie" säger jag.
"WAIT!" Ropar han och jag skrattar när Zayn lyckas göra ett mål för att Harry tvunget måste se på mig.
Varje gång jag möter hans gröna ögon spelas scenen av vår första äkyss upp framför mig.
"Hey" säger han och kommer fram och kysser mig.
Jag ler mitt i kyssen och tänker att jag är världens lyckligaste människa.

Ända sedan jag var liten, asså även när min mamma levde så har båda min föräldrar druckit, jag vet inte ens hur liten jag var när dem gjorde det. Eftersom jag var så liten så förstod jag inte varför dem gick och la sig. Mamma var ju inte likadan som pappa, och då bråkade dem med varandra. Det var väldigt sällan som de satt bredvid varandra i soffan. Jag blev ju äldre och förstod fortfarande inte vad det var. Vi skaffade djur vilket gick helt okej, hade en katt i 9 år sedan skaffade vi även hund. En dag när jag blev hämtad från skolan fick mamma ont i huvudet, vi trodde att det bara var vanlig huvudvärk och jag skulle till min ridlektion senare. Vi kom iväg alldeles försent vilket mamma inte förstod, dt var farligt för mamma att köra på vägen då vi höll på att köra ner i diket, det gick bättre ett par dagar senare. En helg skulle vi på stockholm international horse show som vi hade fått i julklapp från min farmor och farfar. Mamma körde och fick huvudvärk igen och kunde inte hålla bilen rak. Vi skulle hen och äta middag hos min farmor och farfar först. Men det blev inte alls så. Pappa, mamma och farfar åkte iväg till karolinska. Jag och farmor åt middag och gick på horse showen. Det kom fram att mamma hade en tumör på hjärnan och skulle ha sådan där hjärnstrålning. Hon hade cancer. Sedan upotäckte dem en till. Hon rökte också. Jag och pappa åkte utomlands 1 vecka och när vi kom hem så var mamma på sjukhuset. Vi åkte dit dagen efter, jag vågade inte gå in, dagen efter var hon borta och sedan dess klandrar jag mig själv och det var den 8 november 2006. Kuratorn ville prata med mig men jag vägrade. Pappa började dricka mer och skrek och bråkade med mig, det tog då fram min aggresiva sida och nu bråkar vi i princip varje helg när pappa dricker :'(
Skolan har då alltid varit bra, som alla andra var man kär i killar titt som tätt osv. Det hela började när en ny tjej började i min klass. Min bästa kompis blev då kompis med henne men var samtidigt kompis med mig. Ni vet 3 tjejer går inte ihop, det stämde verkligen in på oss. Den här tjejen vi kan kalla henne "A" vi bråkade väldig mycket och när vi då var osams så var min bästa kompis vi kan kalla henne "B" antingen med mig eller med A. Jag fick alltid veta vad A hade sagt om mig i skolan dagen efter om B hade varit med henne. Vi snackade skit om varandra även om jag själv tyckte att jag pratade mycket mindre skit än vad A gjorde. Men det hela slutade med att vi 3 blev tvungna att ha ett möte med en lärare i skolan (jag gick i låg/mellanstadiet då).A säger att hon tycker om att bråka och jag sitter och gråter. Det blev väl något bättre senare då vi slutade den skolan och började i en ny. Men då flyttade en ny tjej (vi kallar henne "C") in i det områder som jag bodde i då och jag verkligen verkligen hatar henne. Min bästa vän blev vän med henne och vi 3 gick inte heller ihop. C hatade mig och jag hatade henne, men eftersom båda ville vara med B så ljög vi en gång för våra föräldrar så att båda vi fick sova hemma hos B. Då blev egentligen C lite mobbad. En ny tjej flyttade in och vi blev riktigt bra kompisar. Bästa vänner faktiskt, jag har tyvärr förlorat henne vid detta lager och jag tänker på henne varje dag :(. Men iallafall r jag flyttade lovade vi att hålla kontakten och vi kramades i minst 10 minuter innan jag åkte. Anyway på det nya ställer där jag bor nu fick jag nya vänner (som jag nu har förlorat) både tjejer och killar. Tydligen så skulle vi ha vattenkrig den dagen och då hade jag på mig ett par blommiga byxor för att jag inte var så rädd om dem och som den sjuka människan jag är säger jag att dem ska gissa vad jag heter, och då skämtar dem om mina byxor. Då blev jag kallad blombrallan i ca 1 år innan jag olyckligtvis började i samma klass som dessa killar och då blev det ändrat till blommis vilket då hela skolan kallade mig för. I slutet av nian slutade några av dem med det, men det tryckte ner mig totalt och jag har fortafarande vissa av meningar vissa människor sa ibland. Tex om jag frågade "vad har jag gjort dig?" Svaret blev "du finns" ord som "fula jävel, försvinn, jag vill inte se dig, du är så jävla ful, fitta, hora"och hånskratt kom emot mig. En gång hade jag på mig en tjocktröja med en blomma på den syndes knappt med tanke på att den var vit på en vit tröja. En kille som är ett år äldre än mig såg det och sa då "blomtröjan" den tröjan ligger fortfarande längst in i min garderob. Efter den dagen var jag sjukt noga med att välja vad jag hade på mig i skolan, jag gjorde dock misstaget att ha en blommig klänning på balen i nian, men det gick ju helt okej, sedan han som var min typ "ärkefiende" jag fick ju åka hem med dem. När jag började gymnasiet blev allr bättre, jedward kom in i mitt liv och stärkte mitt självförtroende från att ha legat på botten och jag fick även nya vänner, senare kom även One Direction in i mitt liv och jag fick ytterligare vänner. Några av dem finns för mig 24/7 och jag älskar dem så sjukt mycket. I mina tankar kallar jag dem mina systrar och bästa vänner. Om jag någon gång blir smått irriterad eller avundsjuk ångrar jag det snabbt för jag är så sjukt rädd att förlora dem.

http://m.youtube.com/watch?v=Zzhct4r1NiQ&feature=g-high-lik">http://m.youtube.com/watch?v=Zzhct4r1NiQ&feature=g-high-lik look at this video from my POV!