Emelie

Del 1 Föralltid


Cassie satt som på nålar hela vägen till London. Hon beställde en påse chips på planet och åt upp den på en gång, så hon var tvungen att beställa en Cola också. Väntetiden på väskorna tog alldelles för lång tid och när väskorna äntligen kom tog det ytterligare en kvart innan Cassies väska kom. Hon slet åt sig sin väska och beställde en taxi istället för att vänta på bussen som skulle åka till hotellet (samma hotell som John och Edward). När hon väl var framme chekade hon in ställde in väskan på rummet och gick ner i entren för att ta reda på vilket sjukhus dem var på, hur nu det skulle gå till. Hon började med att fråga i receptionen.

"Hey there, Do you know wich hospital John and Edward Grimes are on?
"Yeah, but I cant say that, i'm sorry.
"I'm Johns Girlfriend, YOU MUST TELL ME THAT!
"Okey" receptionisten blev lite skakad över att Cassie hade höjt rösten. Hon skrev ner sjukhuset och adressen på en lapp som hon gav till Cassie.
"TAXI" ropade Cassie när hon kom ut, och det stannade en.
Hon sa vart hon skulle och kom dit.
"Wich room John and Edward are in?" frågade hon på sjukhuset
"Room 212, floor 5"
Cassie tog hissen upp till våning 5 och hittade snabbt rum 212.
Där inne låg John och Edward ingen av dem var vaken men hon såg att båda hade rejäla skador över armar och ansike.
"John?" viskade hon med gråten i halsen.
Hon gick in i rummet och satte sig på en stol mellan sängarna.


Efter några minuter kommer en sjuksköterska in i rummet. Hon blir inte glad av att se Cassie sitta där och hålla Johns ena hand.
"What are you doing here?" undrar sjuksköterskan
Cassie vänder upp blicken med tårar i ögonen.
"Fans have'nt to right to was here!" fortsätter hon
"I'm not a fan... I.. I Johns girlfriend" snyftar Cassie och ser att skuksköterskan tydligen heter Samantha.
"Oh, I understand" svarar Samantha
"Cassie?" hon hör en röst, som inte gick att ta fel på det måste vara Edward.
Hon vänder sig om och tittar på honom, han försöker sig på ett leende men det blev mest en grimas.
"Hi" säger Cassie
"Hi" svarar Edward och ser sig omkring "Wheres Emelie" undrar han.
"She could'nt come, you know she go in school, but I think she come under this weekend.
"Oh, okey.
"sleep, I see you are tired, I don't leave you or John I promes.
Edward svarade inte undan blundade bara och hade snart somant om.

När Cassie hade pratat en stund med John också hade hon sagt att hon skulle gå ner och äta men skulle komma tillbaka strax. När hon var där nere och beställde mat passade hon på att ringa Emelie också.
"Hallå?" svarade Emelie
"Hej" svarade Cassie, "Jag är i London du måste komma" fortsatte hon
"Va? Varför? Har det hänt något?"
Cassie började få svårt att kontrollera tårarna nu, än hade hon inte börjat gråta men det var inte långt kvar.
"Det är John och Edward" sa hon "Dem ligger på sjukhus, de blev skadade när ett konserthus sprängdes inatt"
"VA? Åh nej" utbrast Emelie "jag tar ledigt resten av veckan och kommer så snart jag kan" svarade hon.
De la på luren och Emelie slängde ner lite kläder och sånt som hon skulle kunna tänkas behövas i en väska samtidigt som hon messade Moa och Celice om de kunde följa med till London? Hon fick svar snabbt och beställde tre sista minuten biljetter till London. Medan Emelie, Moa och Celice satt och väntade på flyget berättade Emelie vad Cassie hade sagt tidigare.

På sjukhuset hade Cassue precis ätit klart och fått reda på att Emelie, Moa och Celice satt och väntade på flyget, Hon skulle messa när dem var framme. Hon gick tillbaka upp till John och Edward igen, Nu var båda två vakna.
"Hi guys, you awake" sa hon och gav John en lätt kyss. "Emelie and two more girls coming soon" fortsatte hon och tittade på Edward.
"Oh, wich two?" undrade han
"Moa and Celice, hope this are okey with you guys".
"yeah, of course" svarade dem i kör.

De 3 tjejerna kom fram rätt sent och besökstiden på sjukhuset hade stängt för länge sedan så de chekade in på hotellet (samma som Cassie och tvillingarna) och packade upp innan de gick och la sig. De tänkte gå upp tidigt nästa dag...

Del 2 kanske kommer senare ikväll annars vet jag inte när den kommer :) <3

Lämmna gärna ngn kommentar där nere, kanske något tips eller bara någraödmjuka ord :) <3

Tänkte börja med en prolog om min lilla historia har inte riktigt betsämt vad den ska heta, detta hände innan konserthustet sprändes..

Om ni har förslag på vad den kan heta så kommentera gärna :) 

 Han kom ofta på sig själv med att sitta och betrakta brodern, länge. Eller, rättare sagt kom John ofta på honom. Varje gång fick han ett smågenerat men uppskattande leende till svar, ofta även en lätt knuff. Det var Johns sett att säga åt honom att låta bli. De visste båda – liksom den resterade delen av mänskligheten – att Edward beundrade John över alla gränser. John gör aldrig fel. Det var i alla fall utgångspunkten, undantagen fanns bara till för att bekräfta regeln.
John själv förnekade alltid detta då de var ensamma. Visst var det smickrande, och han älskade sin bror över allt annat, men någon måtta ansåg han ändå vara nödvändigt. Om inte annat gjorde all uppmärksamhet honom generad, och det var en känsla han helst undvek.
Edward tippade huvudet lätt åt sidan och lät ögonen vila på tvillingen. Han såg inte annat än perfektion. I hans värld fanns det inte något fel på brodern över huvud taget.
Rättelse: John var hans värld, och i hans värld fanns ingenting som inte var precis som det borde vara. Ja, ibland blev han irriterad på tvillingen. Ja, någon gång då och då kunde han bli riktigt arg. Men nej, det förändrade ingenting. Den man älskar mest är den man kan bråka med.
Med en suck vred han blicken mot gatan igen, lät sina slöa ögon följa bilarnas färd genom natten. Han hade alltid haft svårt att fatta varför människor ville resa på nätterna. Nu började han dock få förståelse för det, efter de många resor de genomlidit de senaste åren. Det var färre bilar på nätterna, så enkelt var det. Allting gick fortare, även om det var sämre sikt.
Hur länge han stirrade ut genom fönstret hade han ingen aning om. Var det mer än en timma? Strömmen av bilar hade inte tagit slut. Det var få, men envisa.

En halvkvävd snyftning fick honom att åter vrida på huvudet. I det pulserande ljuset från bilarna såg han att brodern, liksom han själv, betraktade fordonen nere på gatan. Edward hajjade till. Hur länge hade John varit vaken? Varför hade han inte sagt till, låtit honom veta att de delade sömnlösheten i nattens mörkaste timmar? Och varför – varför, varför, varför? – rullade en tår nedför tvillingens kind?
”John?”
Han såg hur tvillingen ryckte till, visste han inte att Edward var vaken? Nej, det var omöjligt, det var ytterst sällan som han sov sittande. Särskilt sittande på sängen i sovrummet hemma. Var det så att John inte räknat med att Edward skulle märka att han var vaken?
Han fick inget svar.
”You're awake. Hey.” Han log försiktigt, osäker på vad han borde göra. Sedan när ville John inte att Edward skulle veta vad han kände? Edward brukade aldrig ha problem att avgöra om tvillingen var upprörd. Aldrig. De få gånger det hände, att han inte lyckats läsa situationen ordentligt, gjorde John honom alltid medveten om att han var behövd. Allt för att han skulle kunna finnas där så som John fanns där för honom. Han var kanske inte den som var bäst på att säga tröstande saker, som John var, men han försökte verkligen.
Nu fick han i alla fall ett svar. John mumlade ett ”Hello”, och vände sedan ansiktet inåt rummet. Det fick Edward att rycka till igen. Vadan denna diss?
”What's wrong?”
”Nothing.” Det var knappt han kunde urskilja mumlet, och om det inte vore för att det var helt knäpptyst i rummet så skulle han aldrig ha kunnat höra det.
”Well, something must be wrong. You're crying.”
”No I'm not.”
”Yes you are.”
”No, I'm not.”
”Do you think I'm stupid or what?”
”You're not stupid.”
”Then why are you lying to me?”
John satte sig i skräddarställning, gnuggade handflatorna mot ansiktet. ”I... I... Crap, I...”
”Yeah?”
”Just leave it.”
Edward svarade inte, ignorerade totalt de tre senaste orden. Han puttade undan täcket som han haft liggande över benen och klättrade över till broderns säng.
”Go away” Tvillingen muttrade, men gjorde inga försök att knuffa bort honom. Edward beslutade sig för att se det som en inbjudan. Han satte sig med benen i kors, ansiktet riktat mot broderns profil. Han la högerhanden på broderns vänstra knä, tittade granskande på honom då strålkastarna lyste upp hans ansikte.
De satt så länge, tysta i natten. John särade då och då på läpparna, som för att säga något, men fick aldrig fram ett enda knyst. Varje gång en tår rullade nedför broderns kinder rev det i Edwards hjärta.
”Please, tell me what's wrong” Bedjande, hjälplösa ord. Han önskade att han visste hur han skulle få tvillingen att må bättre. Att se John så här gjorde fysiskt ont i hela kroppen.
”It's just...” En djup, tung suck. ”What if it all goes away?” Brodern vände ansiktet mot honom, mötte hans blick. Hela John utstrålade sådan uppgivenhet. Tårarna glänste i mörkret. Edward skakade sakta på huvudet.
”Why would it?” Han förstod precis vad tvillingen pratade om.
”What if I say something stupid? What if I do something wrong, and everybody decides to hate us?”
”Our fans would never do that”
”Why wouldn't they? What if I get really drunk and, like, screw everything up?”
“You wouldn't, you know that.”
“All this crap all teenagers do. If I do any of these things, the press would blow it all up, and everybody will hate us!”
“John...”
“I don't want to go back there. Edward, I don't.”
“Back where?” Ämnet byttes, det märkte han. Men riktigt var de nu hamnat förstod han inte.
”The hate”
”Oh.” Edward bannade sig själv, intelligentare svar skulle krävas om han skulle lösa detta.
”They think I don't care. I don' want to care. I'll never let them no that I care. But it hurts, so much.”
”I know. But we're not...”
”Not what, Edward?”
”We're not going to let them know. We're going to be strong and do this. For our fans. For everybody who've experienced the hate. For us. Everything that matters is that we don't give up. Never ever ever ever. We've got our fans. And each other. That's everything we need.”
”God, I've just... I...” En darrande suck undslapp brodern.
Edward flyttade på sig, så att han satt öga mot öga med tvillingen. Tårarna rann fortfarande nedför Johns kinder, möjligen ännu mer intensivt nu. Han kom inte på ett enda vettigt ord att säga, la bara armarna runt tvillingens bröstkorg. John besvarade omfamningen. Han begravde näsan mot Edwards axel. Snyftningarna rev genom kroppen, axlarna skakade.
Edward satt stilla, kramade då och då lite hårdare, lutade försiktigt huvudet mot broderns. De satt tysta. Det enda ljud som fyllde natten var Johns hulkningar, och det svaga ljudet av bilar som svepte förbi i mörkret.
Tankarna som förr fyllt Edwards huvud återvände sakta. Det slog honom, då han satt och höll om sin gråtande bror. Sin bror, sitt allt. Sin värld. Och han visste plötsligt, om inte hur han skulle kunna muntra upp brodern, i alla fall hur han skulle kunna förklara precis hur han kände.
”I hold the world, in my arms” Han viskade försiktigt orden i tvillingens öra, kände hur hans kopia ryckte till vid ljudet av hans röst, och kanske även av förvåning över ordvalet.
”Where you begin is where I start. The univers, revolves around us. It's like nothing out there matters.”
Tystnad. Han var tvungen att påminna sig själv om att andas, så spänd var han. Hade han gjort något dumt nu? Borde han bara ha varit tyst, bara funnits där och väntat tills gråten ebbat ut, istället för att försöka trösta? Ändå hade han inte sagt något annat än sanningen.
Nästa ljud som bröt stillheten var dock inte hans egen röst, utan Johns.
”We're fragile but unbreakable” Det var knappt att Edward kunde urskilja viskningen, men den existerade, och han svarade precis så som han kände.
”I hold the world”
”Soaring higher as we fall”
”I hold the world. Nothing else is visible to me” Han stal meningen från tvillingen, men det kändes som om den var hans att säga.
John drog honom närmare sig, pressade kroppen mot honom och lutade tillgivet huvudet mot hans. De satt så nära att Edward, trots att han inte kunde se tvillingens ansikte, visste att brodern log. Han kunde känna hur dennes mungipor drogs uppåt. Fortfarande droppade en och annan tår från tvillingens haka, men de blev färre och färre.
John placerade sina läppar tätt intill Edwards öra.
”I hold the world”
Edward log, och förstod att han lyckats.

Fanny har skrivit denna underbara text om en underbar låt som heter Hold the world-Jedward. Jag har ändrat en sak och det är "the univers," annars Fanny srivit allt..
Fler noveller/texter som hon har skrivit kan ni läsa på
http://jedfiction.blogg.se/

Hej hej, idag har jag varit i princip runt hela stan med underbara tjejer.
Dagen började klockan 3 och vi möttes på plattan, vi gick mot en donken som vi brukar vara på, men det var fullt så vi gick till en suchibar. Det var bara 2 som beställde men det delade på den sedan gick vi och kon somsmåningom fram till kungsträdgården där det fanns en skridskobana. De hade musik och vi frågade om dem kunde spela lipstick och det gjorde dem. Efter det gick vi och kom fram i gamla stan, gick in på Ica oc köpte lite saker, vi tog tuben tillbaka till plattan och gick in på Burger king. Sedan skulle några av oss hem. Vi var 8 från början. 4 gick hem, och 4 andra åkte mot ropsten. När vi vinkat av den som skulle av där, bar det av tillbaka till centralen och sedan upp till pendeltågen. 2 av oss mot Märsta själv åkte jag hem... Det var min dag med 7 underbara andra tjejer
//em

Hej hej, helgen som har varit så var jag hos Mirre och Bex, Mirre fyllde ju 21 i söndags en en gång grattis till dig :) <3 vi hade Askul :) skulle kunna åka dit varje helg :). I söndags kon jag fram till att Edward Peter Anthony Kevin Patrick Grimres är olagligt söt, med sitt underbara leende. Jag skriver väldig mycket om underbara pojkar här känner jag hehe... Men men bussen ska åka nu, bloggar kanske senare :) <3

Peace out//em