föralltid del 16
Männen satte ögonbindel på Emelie och sedan åkte dem iväg med en rasande fart, och det blev en mycket krokig väg, Emelie visste inte var dem var. Tillslut stannade bilen, och hon blev inputtat i en liten stuga innan de tog av henne ögonbindeln, dem hade också tagit Emelies mobil.
"Emelie?" hördes en röst.
Emelies ögon hade inte vant sig vid mörkret så hon såg inte vem det var.
"Yeah?" svarade hon.
"It's you!" svarade John såg hon nu.
"Whats happened with you?" undrade hon förskräckt.
John låg ner med ett stort sår på benet, Edward satt bredvid honom med en stor blåtira, hon tittade runt i rummet och såg Liam sitta i ett hörn han hade ett stort sår på ena armen det såg ut att vara ganska djupt också, hon antog att det var mannen med kniven som hade gjort det.
"We want to help you out". Sa hon.
"How?" Undrade Edward, tårar trillade ur hans ögon när brodern låg skadad.
"I don't know, do you know where we are". Undrade Emelie.
"No you come, you must now". Sa Edward.
"No, beacuse I can't see when they drive!" Sa Emelie.
Emelie tyckte inte om att Edward var dryg emot henne men hon visste att han mådde dålig av att se John skadad, det gjorde hon också, men han var också skadad, ja alla var skadade, de måste räddas och det snart.
När Emelie hade fått ur killarna lite vettiga ord och även pratat med Liam så bankade hon på dörren. Men dem öppnade inte. Emelie satte sig ner mot väggen, varför hade hon sagt som hon sa, varför var hon så dum. Liam tittade på henne.
"What?" Sa hon.
"Nothing." Sa han.
"What?" Sa Emelie igen.
"What have happened with your Neck?" Undrade han.
"The man.." Hon såg att Edward tittade på henne.
Hon satte snabbt handen för halsen. Men han hade sett det. Edward gick fram till Emelie och tog bort hennes hand. Sedan kramade han om Emelie och började gråta. Emelie kramade honom tillbaka länge satt dem så. Emelie sa inget utan lät Edward gråta ut.
”I hold the world, in my arms" viskade hon in i Edwards öra.
Det gjorde ont att höra honom gråta.
"Where you begin is where I start. The univers, revolves around us. It's like nothing out there matters.” fortsatte Edward lite högra men snyftande, han kramade fortfarande om Emelie.
"”We're fragile but unbreakable" kom det tyst från John.
"I hold the world” nu var det Edwards tur att säga det.
"Soaring higher as we fall” fyllde Emelie i.
"I hold the world. Nothing else is visible to me" John sa det.
Tvillingarna började om tillsammans, Edward gick bort till John, Emelie gav Liam ett leende innan hon somnade mot väggen.
Kom igen en kommentar iaf, annars vill jag inte fortsätta :(
Föralltid del 15
*kort tillbaka blick*
Alla tjejerna hade gått till en resturang för att äta lunch tillsammans, Emelie hade påbörjat en mening men stannade upp i sista ordet,för några välkända män hade kommit in genom dörren. Den ena mannen som Emelie var otroligt rädd för hade låst fast hennes blick så hon vågade inte titta bort.
Det hade kommit in 7 män. Det var männen som de hade träffat på gatan, men de kunde väl inte göra något här.
Servitören ställde fram 7 öl som de hade bestämt och dem satte sig precis bakom tjejernas bord.
"So, how are you?" Undrade den mannen som hade hotat Moa tidigare.
"f-f-fine". Stammade det 5 tjejerna fram.
"Are you shore?" sa han och skrattade hånfullt.
"NO, WE ARE NOT FINE, ALL OF US ARE SO SCARED FOR YOU AND YOU HAVE TAKE THE BOYS AND THEY MEAN SO MUCH FOR US. YOU ARE STUPID AND WE HATE YOU!" Utropade Emelie men kom direkt på att hon hade skrikit till kidnapparna.
Mannen med revolvern sköt upp 2 skott i luften alla där inne blev livrädda och började springa ut.
"OUT!" skrek männen.
Cassie började resa på sig.
"NOT YOU" sa en av de långa männen och gick och ställde sig vid deras bord.
"You hate us?" undrade männen med kniven, han riktade frågan mot Emelie men hon såg ner i bordet och svarade inte.
"ANSWER!" skrek han och satte knivbladet mot hennes nacke.
"N-No" Stammade hon fram.
De andra tjejerna såg skräckslaget på hur männen frågade ut Emelie samtidigt som han fortfarande höll det vassa knivbladet mot hennes nacke så hon kunde inte heller lyfta upp huvuvdet.
"We just love the boys, and we want to have them back" sa Moa prövande.
Mannen tog bort kniven från Emelies nacke och lyfteupp hennes huvudmed dem.
"you want to meet the boys?"
"y-yes, but I want to go home after that" svarade Emelie, hon hade blanka ögon och hade inte långt kvartill tårarna.
Mannen nickade till de två långa killarna, de drog ut Emelie till bilen.
"Bye, she coming soon, we promes" sa de andra männen.
Sedan gick de ut till bilen och körde iväg.
okejj, asså, jaa, kanske inte så bra, eller vad tycker ni? :D
Föralltid del 14
Jag kommer för det första fortsätta med "föralltid" är rätt mkt mitt liv nu
När de kom fram till polisen fick de prata med David som de hade pratat med förut.
"Har dem tagit John och Edward också?" utbrast han förskräckt.
"ja, det är vad vi tror iallafall" svarade Emelie
"vad har du gjort på halsen" undrade han "du har ett rött märke där.
"det är inget" svarade hon och täckte över det med handen, men Emelies vänner berättade vad som hade hänt, då Emelie brast i gråt igen.
"det är mitt fel, det är mitt fel" utbrast hon gång på gång.
"det är inte ditt fel, det var ju inte bara du som blev hotad" svarade han och tittade på Moa. "Ni två borde ta det lugnt och smälta det som hänt en stund" fortsatte han.
"ALDRIG, JAG MÅR BRA" svarade båda två i kör.
Men deras vänner övertalade dem att ta det lugnt i åtiminstånde tre dagar de gick Moa och Emelie med på till sist. Men både Emelie och Moa visste att de aldrig skulle smälta att de hade blivit pistol/knnivhotade av stora muskulösa män.
Emelie och Moa gick upp till rummet medan dem andra följde med David till stugan och berättade vad dem trodde.
"Ja, dem andra männen vägrar ju tala om var dem andra håller hus, men det är ju helt klart att dem har flyttat på Liam, och jag tror att Jedward också är där". Svarade han på deras förklaring.
"Va vilka? jaha" svarade Ida, de var ovana att någon sa Jedward till dem nu, när de hade fått en så nära relation till dem.
Moa och Emelie kunde inte sova så dem satt och pratade istället.
"Undra var dem är nu?"sa Moa.
"Jaa, hoppas dem inte är skadade, hoppas dem inte klipper av dem håret eller något". svarade Emelie. "Men du vi har ju bara hört dem på natten vad säger du om att vi smyger ut inatt och ser om vi kan hitta dem, jag kommer inte kunna sitta här inne i tre dar medan dem andra försöer hitta dem". fortsatte hon.
"Bra idé, så gör vi.
De satt resten av förmiddagen och disuterade nattens utflykt innan de gick till den resturangen där de hade bestämt att äta lunch med resten av tjejerna.
"Nå, har ni kommit fram till något?" undrade Emelie
"Neej, vi ska hålla ögonen öppna ch försöka undvika att nämna du-vet-vilka när vi är ute" svarade Celice.
"Ja, det kan ju vara sm.." Emelie avbröt sig mitt i meningen och fäste blicken bakom de tre som satt mitt emot henne.
"Vänd inte på er" sa Celice som satt bredvid henne.
Dem som Emelie satt och stirrade på vände blicken mot dem och ett par hotfulla blåa ögon såg in i hennes.
"But hi" sa Han.
Ingen av tjejerna svarade, Moa, Ida och Cassie visste nu vad det var Emelie stirrade på.
Mannen hade låst fast Emelies blick och hon vågade inte titta bort nu.
Svar på kommentarer:
Ida: okej, vad bra, det är klart att jag skriver vilken det är :)
Mee: Patrick, det är John och Edwards livvakt :)
Ny fanfic?
Hej, jag undrar om det skulle bli förvirrande med en ny fanfic samtidigt som jag håller på med den andra? För jag har värsta iden till en ny, men skulle det bli förvirrande för er som läser? <3
Föralltid del 13
de andra tjejerna sprangfram till Emelie.
"vad har jag gjort? jag är så dum? hur kunde jag?" grät Emelie
"emelie vi klandrar dig inte" svarade Ida henne "jag hade gjort samma sak" fortsatte hon
"är det säkert?" undrade hon och kollade upp på vännerna hon var fortfarande tårögd.
"han skadade dig!" utbrast moaförfärat. "du har ett öttmärke på halsen" fortsatte hon
"nej då detär ingen fara, vi måste varna killarna, Cassie ring John" sa Emelie.
Cassie togupp mmobilen och slog numret till John.
"hey, it's John, you are so cool, but I can't answer so please call me back later, love you"
"telefonsvarare" sa cassie och la på
Emelie tog upp sin mobil och slog edwards nummer
"hey, it's Edward, you are so cool, but I can't answer so please call me back later, love you"
Emelie lade ner sin mobil igen. Alla förstod vad det betydde, telefonsvarare. Alla var oroade för killarna de andra var även oroade för Emelie. men hon påstd hela tiden att det inte varnågon fara.
De åkte tillbaka till hotellet eftersom att ingen av tvillingarna svarade på mobilen.
När dem kom in på hotellet verkade allt vara som vanligt istället för att ta hissen tog demtrapporna upp till våning 5 och bultade på dörren till tvillingarnas rum.
"vänta, vi hade väl flyttat dem till våvrat rum? undrade Emelie
Alla fick fart på benen och sprang upp 2 trappor till och bultatde på dörren till sitt eget rum när demkom på att dem ´hade nycklar. Inne i rummet var allt uppchner vänt. ALLT. John ch Edward var inte så ordningssamma av sig, men dem var ju inte irummet nu, och var kunde dem vara då, om dem inte ens svaradei mobilen.
"någon kolla twitter" sa Ida
Celice tog upp sin obil och klickade in på tvillingarnas twitter.
"dem har hafr Reply session" sa hon.
Emelie kollade på datan de hade skrivit ett tweet men inte tweetat det.
"Något måste ha hänt, dehar skrivit ett tweet men inte tweetat det" sa hon.
"vad har dem skrivit?" undrade Cassie som sattpåsängkanten.
"now we go to the pool, Ett komma tecken sedan inget mer" sa Emelie
"vi kollar poolen" sa Cassie
"jag tror inte ddem är där" sa Emelie. "dem har inte tweetat det ju" fortsatte hon. "LIAM!" utbrast hn direkt efter.
Tjejerna sprang iväg till stugan i skgen dörren varöppen, det var blod inne istugan men ingen där.
"Dem har flyttat på Liam. Vi måste hitta honom OCH tvillingarna. Vi går til Polisen nu" sa Emelie
Svar på kommentarer
Tack alla som läser och vad kul att ni tycker om den:)
Haha, Fanny skriver den när jag orkar sätta på datan :) <3
Föralltid del 12
Tjejerna såg på männen med förskräckta miner. På något sätt hade dem kommit in i en gränd där det inte var människr överhuvudtaget.
"you know Liam" sa Mannen med revolvern hotfullt.
"yeah, my brother Liam" svarade Moa med rädslai rösten.
Emelie, Celice och Ida hade inte sagt ett ljud, de tittade bara runt med förskräckta miner.
"you knowthe other Liam" männen visste inte efternamnet på honm vilket var tur, bara tjejerna inte försa sig nu.
"other?" sa hon "no, I just know my brother Liam."
Männen började bli uttråkade men dem var helt säker på att Moa inte hade en bror som hette Liam.
"YOU KNOW HIM!" killen med revolvern närmade sig moa och dem andra männen gick också närmare.
De andra männnen tog tag i de andra tjejerna samtidigt som han med revlvern riktadeden mot Moas huvud. Mannen med Kniven hade stått närmast Emelie och hade nu kniven mot hennes hals, hon vågade knappt andas de andra tjejerna såg sig skrämtomkring.
"If you don't admit, we're going to hurt your friend" sa mannen och nickade mot den andre som höll kniven mot Emelies hals.
"Please, don't hurt her" sa Moa medgråten i halsen.
"admit" sa mannen
"okey, we know him, why you want to know that? frågade hon.
Ingen av männen släpptetjejerna även omdem hade hotat dem med att skada Emelie.
"when you see him last?" undrade mannen
Moa tänkte efter.
"In Sweden with the boys" svarade hon.
"you know the boys?" undrade mannen förvånat.
"yeah, they are our biggest idols" svarade hon förvirrat. Dem hade väl tagit Liam för att de ville komma åt tvillingarna eller?
"wich hotel they live on?undrade mannen.
Nej, detänkteförsöka få informatinen av dem istället för Liam.
"I don't know" svarade Moa sorgest,så att männen kanske skulle tro att dem inte visste det.
"are you sure? wewant to protect them, svarade mannen, han hade kommitpå en ny taktik.
Emelie ryckte till när han sa att dem ville skydda dem.
"They know that" sa mannen som höll fast Emelie. "wich hotel?" frågade han och såg in rakt i Emelies ögon.
Hon fick tårar i ögonen , hon ville inte utsätta killarna för fara hon försökte kommapå ett annat lyxhotel men kom intepå någthon kanske kunde slippa undan.
"WICH?" sa mannen igen och tryckte kniven hårdare mot hennes hals
" Best Western Premier Shaftesbury Kensington" sa hon och kippade efter luft.
Mannen drogkniven lätt mot halsen innan demlämmnade dem. Emelie föll ihop på marken och brast i gråt. Vad hade hon gjort, vad skulle hända nu?
Ni får fortsättningen i nästa del vill ju att det ska sluta spännande, den blev rätt bra iaf :) lämna en bokstav så är ni gulliga :)
Föralltid del 11
När alla hade ätit frukost tänkte dem åka till sjukhuset med Patrick. John och Edward blev bombarderad av fans när de gick ut. Som alltid stannade dem för att de såklart älskade sina fans. Tjejerna åkte iväg till sjukhuset med Patrick. När dem väl kom ut ur folkmassan sprang de upp på rummet och hade reply session på twitter, för att fansen inte skulle börja förstå att allt inte var som det skulle.
"what have happened with him?" undrade en läkare på sjukhuset.
"well I don't know, he didn't tell us that."
Patrick blev undersökt och fick ligga kvar på sjukhuset för skadorna. Man såg att han hade blivit grovt misshandlad.
"ska vi gå tillbaka till stugan ikväll?" undrade Emelie
"ja, Liam sa väl att vi skulle komma tillbaka varje kväll?" svarade Moa henne.
"Jaa, men..." Emelie fortsatte inte utan stannade upp och såg bort mot ett gäng muskulösa killar i ett hörn där de stod och rökte, varav en av dem hade en revolver, visserligen en gammal men den såg ut att fungera en annan hade en kniv och dem såg rakt på Moa, som just hade uttalat Liam.
"hey you know Liam?" undrade mannen med revolvern.
"N-n-n-no"svarade tjejerna i kör. Stammade gjorde dem också, de fick upp tankarna. Detta är kidnapparna det är dessa välbyggda killarna men det skulle ju bara vara 2 stycken kvar. I Detta gäng var det 5 välbyggda män och 2 långa och gängliga. Polisen hade själv sagt att det var 4 män och att det var 2 som var på fri fot.
"why do you say Liam?" fortsatte mannen och fäste blicken på Moa.
"she have a brother with that name" svarade Cassie snabbt
"Yeah, svarade Moa direkt efter.
Mannen lyfte sin blick och tittade rakt på Cassie och skrattade hånfullt innan han tittade på Moa igen. De andra männen hade ställt sig i en ring runt tjejerna. Skulle dem också bli kidnappade nu? Vad som helst kunde hända nu.
Fel länk
Hehe, länkade lite fel till underbaraste Fannys blogg http://jedfiction.blogg.se
Stort TACK!
Skulle bara tacka Fanny för denna tillbaka blick hon skrev. Min data har strejkat men tänkte se om den vill ge med sig imorn. Ja denna tillbaka blick var ju mest av vad som hänt Liam. Tjejerna och killarna vet inte att vad kidnapparna har gjort och Patrick har inte berättar något.
TACK underbara Fanny för detta inlägg och nu kära läsare titta in på hennes blogg för hon skriver noveller som får en att fälla tårar eller jag gör det iallafall http://www.jedfictions.blogg.se Tack tack och än en gång tack Fanny <3
Föralltid Del 10
Hejsan, här kommer jag :3
Tar och skriver ett gästinlägg, bara för att Emelie bad så snällt. Fanny heter jag, håller till HÄR i vanliga fall ^^
Detta är en tillbakablick-ish pryl. Eller nått. Ni kommer att fatta ;)
Känsliga läsare varnas, typ xD
Repen skar in i hans handleder, hans vrister, hans bröstkorg. Den tunna t-shirten skyddade inte mycket mot de grova fibrerna som grävdes in under skinnet. Svett rann nedför hans rygg trots att han nästan skakade av köld. Han klämde ihop käkarna utan att släppa den närmaste mannen med blicken. Ingen skulle kunna påstå att Liam McKenna inte var välbyggd, men jämfört med de här gossarna hade han inte en chans. Särskilt inte med tanke på att de var tre. Patrick var visserligen med honom, men pistolen som var riktat mot dennes huvud hindrade honom från att röra sig. Säkerhetsvakten satt intryck i ett av hörnen i skjulet, med ögonen hela tiden fästa på mannen som stod ovanför honom med en grov revolver av äldre modell. Den såg, sin ålder till trots, fullt fungerande ut.
”You have to tell us where they are, you do understand that, don’t you?” Mannens pekfinger trycktes mot hans kind, Nageln gick nästan, nästan, igen huden. Liam ryckte undan huvudet för att komma undan från trycket, för att människan inte skulle röra honom.
“I don’t negotiate with kidnappers.” Han i princip morrade orden, vilka bara gav honom ett slag över käken. Han kände hettan spridas i ansiktet när blodet strömmade till nedslagsplatsen.
”Oh yes you will.”
Liam lyfte trotsigt blicken och skulle ha slängt en hatisk blick på mannen om föremålet inte fångat hans uppmärksamhet. Det svaga ljuset var nog för att det skulle glimra i den välpolerade eggen. Knivspetsens vinkel var oerhört få grader, och den såg otroligt vass ut. Pistolen var en sak, de skulle inte kunna använda den för vad den var ämnad för, utan att det med all säkerhet inte skulle få ut någon information över huvud taget. Dessutom skulle ljudet avslöja dem – ljuddämpare verkade nämligen inte vara något männen tänkt på.
Men den här? En ofrivillig rysning for igenom honom. Den här kunde de använda utan att märkas. Han hade sett mängden rep och tygstycken de hade; de skulle utan tvekan kunna göra stor skada utan att ett ljud undslapp honom.
”Oh, this?” Kidnapparen hade uppenbarligen märkt att Liam frusit fast, för mannen fingrade kärleksfullt på kniven. Ett ögonblick pressade han tummen mot knivspetsen, och när han tog fingret därifrån kunde man tydligt se pärlan av blod som den lätta kontakten lurat fram. Mannen stoppade tummen i munnen och rengjorde den. Sedan sjönk han ned tills hans huvud var i jämnhöjd med Liams.
”Do you know how much you can do with a knife?” Han betraktade kniven, tankfullt.
“You can slice someone’s wrists up, if you want to. I think it’s called ‘cutting’ if you do it to yourself.” Så kom hans ansikte obehagligt nära, så nära att Liam kunde känna vartenda andetag.
”Do you know what happens if you cut deep enough?” Mannen drog till med en konstpaus. “You die.”
Liam svalde hårt. Någonstans i bakgrunden började Patrick säga något, men avbröt sig snabbt. Kanske hade revolvern pressats hårdare mot hans tinning igen? Det var oklart. Liam vågade inte släppa mannen med blicken för att se vad som hände i bakgrunden. Sekunderna tickade på, utan att någon sa något. Tillslut var det Liam själv som bröt tystnaden, när han insåg att männen väntade på att han skulle ge med sig.
”I won’t tell you anything.” Det sista ordet spottade han fram. Han såg hur kidnapparens käkar malde då denne torkade saliven ur ansiktet. Kniven var plötsligt pressad mot hans strupe. Bladet spände huden till bristningsgränsen.
En morrande varning kom från hörnet, från mannen med pistolen.
”Don’t kill him.”
”Nah man, I won’t. That wouldn’t be fun, would it?” Trycket från vapnet lättade tills dess att det knappt ens rörde honom. Då lät mannen eggen glida fort utmed skinnet ett par centimeter. Liam flämtade till, kände hur rädslan slog klorna i honom. Såret sved, men det var så pass grunt att det inte kom något blod. Som när man skär sig på papper. Leendet på mannens läppar var knappt mänskligt.
Precis under tröjärmens kant skar mannen med det sadistiska smilet första gången. En häftig utandning undslapp Liam. Han bet sig i läppen och vred undan blicken, ville inte se orsaken till smärtan som fick kroppen att skrika fel. Pulsen steg brant uppåt, vilket inte direkt var ultimat för situationen. Efter ett par sekunders tystnad vågade han sig ändå på att vända tillbaka huvudet. Det var ett rakt snitt, djupare än det på halsen. Tjock, klarröd vätska skapade ett oregelbundet nät över musklerna i överarmen. När han fortfarande tittade kom det ett nytt hugg.
Hans morrande övergick sakta till plågade skrik, allt eftersom att såren blev djupare, bredare och fler.
Det gick dagar. Det antog han i alla fall, när ljuset i skjulet ändrades från dunkelt till svart och tillbaka igen. Han började förlora hoppet, i ungefär samma takt som han förlorade blod. De kom tillbaka, gång på gång. Tillslut kunde han inte tänka på annat än hur ont det gjorde, och det faktum att han inte fick berätta för männen vars John och Edward var. Han kunde inte svika dem, vägrade svika dem. Det enda som fick honom att ens överväga att avslöja tvillingarna var då männen lät honom vara och gick på Patrick istället. Liam hade alltid haft otroligt svårt att se andra fara illa, trots att han själv hade en oerhört hög smärttröskel.
Han var fortfarande inte säker på om han varit vid fullt medvetande eller om han bara inbillat sig att han pratat med tjejerna. De hade blivit flyttade strax innan, och slaget han fått i bakhuvudet fick det fortfarande att ringa i öronen. Allt han kommit på att säga (eller det han trodde sig ha sagt?) var fåordiga övertalningsförsök om att flickorna var tvungna att ta hand om tvillingarna, att de var tvungna att skydda dem.
Senare – hade det gått en dag? En vecka? Han hade helt tappat tidsuppfattningen – när männen än en gång öppnade dörren, än en gång försökte få dem att berätta och än en gång slog honom så hårt i revbenen att han inte kunde hindra skriket av smärta.
”You can go.” Liam hörde dörren öppnas och smällas igen, hur låset vreds om och hur en bilmotor startades för att sedan försvinna bortåt. När han tvingade upp sina svullna ögon insåg han att han var ensam. Helt ensam.
Röster han kände igen svävade mot honom genom mörkret i skjulet och genom dimman i hans sinne. Han kunde höra tvillingarnas upprörda stämmor. Var det verkligen på riktigt? Vad gjorde de här? Hallucinerade han bara?
Kanske pratade han med dem. Kanske sa han något för att lugna dem. Kanske, kanske, sa han åt dem att komma tillbaka. Han visste inte. Det senaste slaget mot lungorna gav honom fortfarande problem att andas, och han undrade, halvt bortdomnad, om det var ett brutet revben.
Kanske hörde han Emelie säga hejdå. Eller så var det bara önsketänkande. Han orkade inte hålla uppe huvudet längre, utan sjönk ned mot den sträva väggen och in i ett kompakt, svart hav.
När han vaknade igen flertalet timmar senare låg han inte längre kvar i skjulet. Det enda han lade märke till var att det var renare, innan hans utmattade kropp tvingade tillbaka honom mot golvet.
Föralltid (kort del)
Emelie vaknade av att det bultade på dörren. Var det kidnapparna, dem var ju 3 stycken men hade bara sett till 2. Bultandet övergick till mjuka knackningar.
"please, open the door" sa en mjuk kvinnoröst.
Emelie gick och öppnade dörren. Utanför stod en lång smal kvinna i ljusrosa klänning klackskor och en städvagn. Lite välklädd för att vara städerska. Hon väckte Ida och Moa sedan gick dem ner och åt frukost. Hon köpte en tidning för att se om dem hade hittat något mer. Det enda som stod var att de hade sett hjulspår och följt efter men bara hittat en man och inga fler..
"undra om dem 2 som vi har sett har typ övergivit den tredje" sa Emelie
"hmm... Jaa, vi har ju bara sett 2 stycken"
Det stod även att dem 2 som polisen hade tagit totalvägrade att tala om var dem höll sig gömda.
Föralltid Del 9
När de kom ner ställde sig alla bakom några träd som skulle skymma dem. Alla tjejerna hoppades på att killarna inte skulle göra något dumt som att avslöja dem. Cassie stod hela tiden i närheten av John. Höll honom i handen kände att han varnervös hon började få tårar i ögonen av att vad som helst kunde hända med honom om de avslöjade sig. De hörde en bil på avstånd. Den svängde in i skogen mot stugan.
"Don't do something stupid now" viskade Moa till killarna sedan tystnade hon tvärt och gjorde ett tecken till dem andra attvara tysta.
Emelie som hade stått nära Edward hela tiden kände att han spände sig. Hon tittade på Cassie som hade märkt samma sak på John. Alla tjejerna bad en tyst bön om att allt gick som det skulle men ingen visste att alla tänkte samma sak. Tvillingarna var spända de ville hemskt gärna ha tillbaka Leem ingen fick göra honom illa. En bildörr öppnades och en mörk mansröst hördes.
"Come on,we must find the twins." Sa rösten.
"They don't say anything, you know that." Sa en annan röst.
"They must tell us that, if they don't say that I go to kill them."
Edward och John spände sig och ryckte till när mannen sa det. Emelie och Cassie kramade om dem hårdare och viskade lugnande ord.
"Nothing could happens them, I promes you, we protect them, don't do anything stupid." viskade de gång på gång till bröderna.
Moa gick fram till John och Celice gick fram till Edward. Emelie lämnade honom en kort stund och smög tillsammans med Ida lite närmare männen. Olyckligtvis råkade de båda trampa på samma kvist som bröts av.
"What's that?" undrade männen. "Anyone there?" ropade männen.
Alla stod tysta och höll andan, ingen vågade röra sig.
"I think it was an animal"
"Are you shore?"
"Yeah, who can was here?"
Männen sa inget mer gick in i stugan och de 7 andra personerna andades ut. John och Edward varfortfarande spända. De hörde ljud inifrån stugan. Tjejerna kollade oroligt på killarna de hade ett uttryckslöst ansiktsuttryck som inte gick att tyda. De hörde skrik och smällar inifrån. De såg att killarna spände sig mer och hade inte långt kvar till tårarna.
"Tur att deet är Liam och Patrick och inte en av tvillingarna" sa Emelie "men klart jag tycker synd om Liam och Patrick också." fortsatte hon.
"You can go" hördes en av männen säga och Patrick stapplade ut rakt mot tjejerna och bröderna.
Alla tjejern tryckte händerna mot munnen på killarna och satte fingret för munnen för att visa Patrick att han inte fick avslöja dem. Männen låste om Liam och åkte iväg igen. Tjejerna släppte killarna och de sprang fram till Patrick.
"How are you? where's Leem? Why could you go and not Leem?" mängder av frågor om både Patrick och Liam flög ur munnen på tvillingarna. Tjejerna gick fram till stugan.
"Leem, How are you?"
"They go to kill me if I don't say wich hotel the twins live on." Svarade Liam ansträngt.
"The twins are here now, with us"
"GOOD! have you talk with the police?" undrade han
"yeah, Wemust take the other first, beacuse if we release you, the guys know we knows and yeah. svarade Emelie
"LEEM, HOW ARE YOU? WE WANT TO SAVE YOU! sa kilarna ovanligt högt när de väl pratat klart med Patrick.
"Guys listen..go back to the hotel with patrick and come back eveery night"
"But you?" svarade killarna
"I'm okey" svarade Liam
"okey" svarade dem lite osäker men gick andå för att hjälpa Patrick.
"Emelie come" sa Edward
"I coming soon, I want to talk with Leem a little time"
"Alone?" Edwardverkade förvånad
"No, Celice väntar du?" undrade hon.
"visst"
"celice wait to me, We coming i promes you"
"be careful"
"yeah, of course we do" svarade Celice så övertygande att de var tvungna att gå.
"Leem, We heard scream, what they do?" undrade Emelie försiktigt när killarna hade gått.
"nothing, i'm okey" svarade han.
"please, tell me" sa Emelie
"they hurt me"svarade Liam lite surt.
"Oh, We want to save you"
"Go now and come back tomorrow" svarade han.
Det lät som om han hade svårt att andas.
"okey, bye" svarade hon
Liam svarade inte. Emelie och Celice gick tillbaka till hotellet under tystnad.
"Patrick måste till sjukhuset va?" underade Emelie strax innan de skulle sova..
"jaa, Han är svårt skadad, men vad sa du till leem? undrade Moa
"jag berättade att vi hade hört skrik och frågade vad de hade gjort, han sa bara att de hade skadat honom innan han sa åt mig att gå och komma tillbaka imorgon kväll" svarade Emelie. "jag är orolig för vad som ska hända" fortsatte hon "både tvillingarna och Leem hoppas polisen får fast dem snart" sa hon
"jaa, hoppas verkligen det" svarade Moa innan de somnade.
Killarna hade svårt att sova och Partick hade svåra skador så han låg och jämrade sig.
Oj vad lång denna del blev, är riktigt nöjd med den iaf. Snälla säg något om vad ni tycker om den om jag ska ändra något eller om det bara var bra, min spaceknapp är jättetrög dessutom bara så ni vet..
