Emelie

Hejsan, här kommer jag :3
Tar och skriver ett gästinlägg, bara för att Emelie bad så snällt. Fanny heter jag, håller till HÄR i vanliga fall ^^
Detta är en tillbakablick-ish pryl. Eller nått. Ni kommer att fatta ;)
Känsliga läsare varnas, typ xD

Repen skar in i hans handleder, hans vrister, hans bröstkorg. Den tunna t-shirten skyddade inte mycket mot de grova fibrerna som grävdes in under skinnet. Svett rann nedför hans rygg trots att han nästan skakade av köld. Han klämde ihop käkarna utan att släppa den närmaste mannen med blicken. Ingen skulle kunna påstå att Liam McKenna inte var välbyggd, men jämfört med de här gossarna hade han inte en chans. Särskilt inte med tanke på att de var tre. Patrick var visserligen med honom, men pistolen som var riktat mot dennes huvud hindrade honom från att röra sig. Säkerhetsvakten satt intryck i ett av hörnen i skjulet, med ögonen hela tiden fästa på mannen som stod ovanför honom med en grov revolver av äldre modell. Den såg, sin ålder till trots, fullt fungerande ut.

   ”You have to tell us where they are, you do understand that, don’t you?” Mannens pekfinger trycktes mot hans kind, Nageln gick nästan, nästan, igen huden. Liam ryckte undan huvudet för att komma undan från trycket, för att människan inte skulle röra honom.

   “I don’t negotiate with kidnappers.” Han i princip morrade orden, vilka bara gav honom ett slag över käken. Han kände hettan spridas i ansiktet när blodet strömmade till nedslagsplatsen.

   ”Oh yes you will.”

   Liam lyfte trotsigt blicken och skulle ha slängt en hatisk blick på mannen om föremålet inte fångat hans uppmärksamhet. Det svaga ljuset var nog för att det skulle glimra i den välpolerade eggen. Knivspetsens vinkel var oerhört få grader, och den såg otroligt vass ut. Pistolen var en sak, de skulle inte kunna använda den för vad den var ämnad för, utan att det med all säkerhet inte skulle få ut någon information över huvud taget. Dessutom skulle ljudet avslöja dem – ljuddämpare verkade nämligen inte vara något männen tänkt på.

   Men den här? En ofrivillig rysning for igenom honom. Den här kunde de använda utan att märkas. Han hade sett mängden rep och tygstycken de hade; de skulle utan tvekan kunna göra stor skada utan att ett ljud undslapp honom.

    ”Oh, this?” Kidnapparen hade uppenbarligen märkt att Liam frusit fast, för mannen fingrade kärleksfullt på kniven. Ett ögonblick pressade han tummen mot knivspetsen, och när han tog fingret därifrån kunde man tydligt se pärlan av blod som den lätta kontakten lurat fram. Mannen stoppade tummen i munnen och rengjorde den. Sedan sjönk han ned tills hans huvud var i jämnhöjd med Liams.

   ”Do you know how much you can do with a knife?” Han betraktade kniven, tankfullt.

   “You can slice someone’s wrists up, if you want to. I think it’s called ‘cutting’ if you do it to yourself.” Så kom hans ansikte obehagligt nära, så nära att Liam kunde känna vartenda andetag.

   ”Do you know what happens if you cut deep enough?” Mannen drog till med en konstpaus. “You die.”

   Liam svalde hårt. Någonstans i bakgrunden började Patrick säga något, men avbröt sig snabbt. Kanske hade revolvern pressats hårdare mot hans tinning igen? Det var oklart. Liam vågade inte släppa mannen med blicken för att se vad som hände i bakgrunden. Sekunderna tickade på, utan att någon sa något. Tillslut var det Liam själv som bröt tystnaden, när han insåg att männen väntade på att han skulle ge med sig.

   ”I won’t tell you anything.” Det sista ordet spottade han fram. Han såg hur kidnapparens käkar malde då denne torkade saliven ur ansiktet. Kniven var plötsligt pressad mot hans strupe. Bladet spände huden till bristningsgränsen.

   En morrande varning kom från hörnet, från mannen med pistolen.

   ”Don’t kill him.”

   ”Nah man, I won’t. That wouldn’t be fun, would it?” Trycket från vapnet lättade tills dess att det knappt ens rörde honom. Då lät mannen eggen glida fort utmed skinnet ett par centimeter. Liam flämtade till, kände hur rädslan slog klorna i honom. Såret sved, men det var så pass grunt att det inte kom något blod. Som när man skär sig på papper. Leendet på mannens läppar var knappt mänskligt.

   Precis under tröjärmens kant skar mannen med det sadistiska smilet första gången. En häftig utandning undslapp Liam. Han bet sig i läppen och vred undan blicken, ville inte se orsaken till smärtan som fick kroppen att skrika fel. Pulsen steg brant uppåt, vilket inte direkt var ultimat för situationen. Efter ett par sekunders tystnad vågade han sig ändå på att vända tillbaka huvudet. Det var ett rakt snitt, djupare än det på halsen. Tjock, klarröd vätska skapade ett oregelbundet nät över musklerna i överarmen. När han fortfarande tittade kom det ett nytt hugg.

   Hans morrande övergick sakta till plågade skrik, allt eftersom att såren blev djupare, bredare och fler.

Det gick dagar. Det antog han i alla fall, när ljuset i skjulet ändrades från dunkelt till svart och tillbaka igen. Han började förlora hoppet, i ungefär samma takt som han förlorade blod. De kom tillbaka, gång på gång. Tillslut kunde han inte tänka på annat än hur ont det gjorde, och det faktum att han inte fick berätta för männen vars John och Edward var. Han kunde inte svika dem, vägrade svika dem. Det enda som fick honom att ens överväga att avslöja tvillingarna var då männen lät honom vara och gick på Patrick istället. Liam hade alltid haft otroligt svårt att se andra fara illa, trots att han själv hade en oerhört hög smärttröskel.

   Han var fortfarande inte säker på om han varit vid fullt medvetande eller om han bara inbillat sig att han pratat med tjejerna. De hade blivit flyttade strax innan, och slaget han fått i bakhuvudet fick det fortfarande att ringa i öronen.  Allt han kommit på att säga (eller det han trodde sig ha sagt?) var fåordiga övertalningsförsök om att flickorna var tvungna att ta hand om tvillingarna, att de var tvungna att skydda dem.

   Senare – hade det gått en dag? En vecka? Han hade helt tappat tidsuppfattningen – när männen än en gång öppnade dörren, än en gång försökte få dem att berätta och än en gång slog honom så hårt i revbenen att han inte kunde hindra skriket av smärta.

   ”You can go.” Liam hörde dörren öppnas och smällas igen, hur låset vreds om och hur en bilmotor startades för att sedan försvinna bortåt. När han tvingade upp sina svullna ögon insåg han att han var ensam. Helt ensam.

   Röster han kände igen svävade mot honom genom mörkret i skjulet och genom dimman i hans sinne. Han kunde höra tvillingarnas upprörda stämmor. Var det verkligen på riktigt? Vad gjorde de här? Hallucinerade han bara?

   Kanske pratade han med dem. Kanske sa han något för att lugna dem. Kanske, kanske, sa han åt dem att komma tillbaka. Han visste inte. Det senaste slaget mot lungorna gav honom fortfarande problem att andas, och han undrade, halvt bortdomnad, om det var ett brutet revben.

   Kanske hörde han Emelie säga hejdå. Eller så var det bara önsketänkande. Han orkade inte hålla uppe huvudet längre, utan sjönk ned mot den sträva väggen och in i ett kompakt, svart hav.

   När han vaknade igen flertalet timmar senare låg han inte längre kvar i skjulet. Det enda han lade märke till var att det var renare, innan hans utmattade kropp tvingade tillbaka honom mot golvet.