Emelie

Rebeccas Perspektiv
Jag satt med Zayn resten av dagen, jag lämnade honom bara när jag gick iväg för att vi skulle äta något. Han pratade inte heller.
"Zayn, please say something" sa jag bedjande.
"What?" sa han och kollade på mig.
"You just sit there, She don't be better if you don't say anything" sa jag.
"So you think she could be better if I said something?" sa han och gav mig en blick jag aldrig sett förut.
"No" sa jag och gick ut. Jag ville inte vara kvar när han var sur på mig. Jag ville inte vara tillsammans med honom, eller ville jag det. Jag visste inte vad jag ville längre. Jag togupp mobilen och skickade iväg ett kort sms till honom.
Zayns Perspektiv
Jag såg efter Rebecca när hon gick. Jag visste att jag hade gjort fel, men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände att min mobil vibrerade i fickan. Jag fiskade upp den och tryckte fram ett sms från Rebecca.
"Hey, I don't know if we could was together anymore, call me later" stod det.
"what?" sa jag
"Zayn?" Evelina kom fram till mig.
Jag visade henne sms:et.
"Call her, now" sa hon.
Jag gick ut och ringde up henne, hon svarade inte så jag talade in ett meddelande.
"Hey honey, I don't know what i gonna say, That text message you send me make me very sad, we must talk, call me love you Zayn"
Jag la på och gickin igen. Safaa hade vaknat nu.
"Hey" sa hon svagt.
"Hey, I just call Rebecca, I'm here now" sa jag och tog hennes hand.
"You always with me, in here" sa hon och la sin lediga hand på hjärtat. "And I always with you." fortsatte hon.
"Yes" sa jag och log. Min syster var nästan smartare än jag själv.
En maskin började pipa och Safaa svimmade. En massa läkare kom inspringande och tog bort mig från sängen.
"No, she is my sister, don't take her away from me. NO" sa jag och bröt ihop på golvet.
Evelinas Perspektiv
"Zayn, shh everything gonna be okey" han satt på golvet och skakade och grät oavbrutet.
"No, they take her" sa han.
"She always with you, remember in your heart." sa jag
"But.. And I always with her" viskade han.
"Right, thats gonna be okey" sa jag och log.
"But if she dies?" sa han
"Don't think of that, you always have us" Harry bröt in i vårt samtal.
"Thanks Harry, and Eve thank you very much" sa han och log.
"Zayn, Eve"
En massa kom in i rummet.
"Larua, Antonia,Tanja, Felice, Alexandra,Annie, Ellen, Niall, Liam and Louis hey" sa jag och kramade alla i tur och ordning.
"Hey guys" sa Zayn han orkade inte säga alla namn.
"I'm here too" sa Harry.
Alla skrattade och hälsade på Harry.
"Wheres Rebecca? Frågade Laura.
"She been angry at Zayn at run home" sa jag lite tyst.
"What? Zayn tell us" Louis satte sig ner bredvid Harry och Zayn berättade vad som hänt.
"it's Crazy" sa Antonia.
Louis tittade på henne.
"Yeah" höll han med.
"No, I can understand her, I go and talk with her" sa Ellen.
"Can I follow?" undrade Liam
"Yes, of course" sa hon och tog honom i handen.
"Harry we come back soon, with Rebecca.
Liams Perspketiv
Det var kul att vara med det gamla gänget igen. Anldeningen till att jag följde med Ellen var att jag hade inte tillbringat så mycket ensam tid med henne. Jag puttade till henne lätt i sidan.
"Liam" sa hon och puttade till mig och skrattade.
"Ellen" härmade jag henne.
Hon skrattade igen och vi gick och småputtade på varandra hela vägen till Rebecca.
"Okey serious now" sa Ellen när vi kom fram.
"Okey" sa jag och gjorde en min som fick henne att skratta igen.
"You are Crazy" sa hon och ringde på.
Rebecca öppnade dörren.
"Liam" sa hon förvånat.
"Yeah, i'm here too" sa Ellen.
"Hey Ellen" sa Rebecca. "you want to come in?"undrade hon.
"Yes"
Rebecca släppte in oss hon berättade vad som hänt från hennes perspektiv och det verkade stämma med det som Zayn hade berättat. Det som var så underbart med Ellen var att hon var så förstående. Sedan drog hon en lång föreläsning om hur man kunde vara när någon i familjen var sjuk.
"I know, but it hard for me too" sa Rebecca.
"Yeah, but you can try, and follow us to the hospital now?" sa Ellen.
"Please" la jag till och tog min hundvapsblick.
"Oh Liam, please don't look at me so." sa hon.
"Please" sa jag igen hade fortfarande kvar samma blick.
"Liam" sa både Ellen och Rebecca nu.
"You follow" sa jag igen hade kvar blicken.
"Yes, but don't look at me so" sa hon.
Jag hade kvar samma blick bara för att reta dem.
"LIAM!" sabåda igen och jag kunde inte låta bli att skratta.
Rebecca och Ellen föll in i skrattet, jag hade fått henne att både skratta och följa med. Okej att hon följde med var kanske Ellens förtänt men hon skrattade iallafall. Jag var nöjd.